otursdag?

Idag är det fredagen den trettonde. Inget ont har någonsin hänt mej denna otursdag, men man vet ju aldrig. Det var nog nästan med lite darr på rösten jag tog avsked av mannen som skulle på arbetsresa, med flyg. Nu borde han snart ringa och meddela att han kommit fram välbehållen.
Själv har jag spenderat hela dagen med min bror, vi har gått omkring i gamla stan, suttit på café och pratat en massa. Det har varit riktigt skönt! Det känns faktiskt lite ensamt nu här i huset, fast jag uppskattar egen tid. Barnen är ännu hos mina föräldrar, jag åker och hämtar dem i början av nästa vecka. Den äldre dottern ringde mej idag och berättade vad hon har pysslat, limmat och grejat, och att hon ska visa det för mej sen när jag kommer. Vad jag saknar barnen! Samtidigt är jag otroligt tacksam över att mina föräldrar vill, kan och orkar ställa upp för sina barn och barnbarn. Båda barnen har från små umgåtts mycket med mina föräldrar och känner sig totalt trygga där. Barnen stortrivs på landet med stor gård, egen simstrand, hund och katt och allt skoj de hittar på där. Ändå sticker det till lite i hjärtat varje gång jag går förbi barnens rum och ser deras sängar, böcker och leksaker. Nästa vecka får jag igen höra om deras äventyr och höra deras skratt och prat! :)
Jag märker nu att jag har haft mycket program denhär veckan. Jag är helt slut, både fysiskt och psykiskt. Det är en av dessa saker som jag tycker är värst med sjukdomen, att man blir så utmattad av "vanliga" saker. Det är en enorm kraftansträngning av mej att tex gå omkring på stan, att sitta flera timmar och prata, eller att gå omkring i ett möbelvaruhus. Tack och lov har allt blivit bättre med hjälp av medicinerna, men fortfarande känner jag nog av den sociala fobin, fastän mycket svagare än tidigare. Jag har läst en hel del "överlevnadshistorier" om människor som haft svåra psykiska problem men kommit vidare i livet. Jag hoppas verkligen att jag en vacker dag kan berätta min överlevnadshistoria. Jag känner att jag är på god väg redan, och jag känner för tillfället en starkare livsglädje än jag gjort på länge! Så än finns det hopp, antar jag.
Igår var det riktigt stjärnklart, och vi stod ute på gården med vinglas i händerna och tittade upp mot skyn. Vi såg flera stjärnfall efter varandra, vilket var fantastiskt att bevittna. Jag kollade på nätet och såg att det skulle synas tiotals stjärnfall i timmen på vissa ställen. Så fenomenet fick en förklaring. Nu går jag och väntar på att alla mina önskningar skall uppfyllas, eller jag är nöjd om ens en av dem gör det..
Min bror var så vänlig och lämnade hit de båda öppnade vinflaskorna, så nu har jag lyxen att välja mellan rosévin och rödvin ikväll, åh! Jag ska försöka njuta av ensamheten, ta ett glas och läsa någon av mina böcker som jag köpte. Jag har bläddrat i dem alla, och alla verkar lika intressanta.
Imorgon skall jag försöka pallra iväg mej till blåbärsskogen! Det har jag å andra sidan sagt i nästan två veckor nu redan, så jag kan väl inte riktigt ta mej själv och mina intentioner på allvar längre..
Nu skall jag vänta på Mannens samtal, sen kan jag slappna av!

livet kan vara härligt ibland!

Idag var det igen dags för besök hos Terapeuten. För tillfället går vi mycket igenom händelser i min barndom, och mönster mina föräldrar hade i sitt agerande gentemot oss barn. Jag har haft en trygg och bra barndom, det har inte förekommit våld eller annat direkt otrevligt. Problemet har främst varit att mina föräldrar inte klarat av att hantera svåra saker såsom mobbning, min bästa väninnas plötsliga död, skolflyttningar pga mobbning osv. De hjälpte nog på sitt sätt, med praktiska arrangemang, samtal med lärarna, pengar osv, men de kunde inte prata om allt det svåra med mej. Samtidigt som jag nu känner en stark ilska och bitterhet mot mina föräldrar som inte har kunnat ge det stöd jag behövt, får jag dåligt samvete över att ha just dessa arga känslor. De har ändå gjort sitt bästa enligt deras bästa förmåga, men ändå har det blivit så fel ibland. Det goda är, att jag inser vad de gjort fel, vad det lett till, och allra viktigast, jag kan själv bli annorlunda i mitt förhållande till mina egna barn! Jag kan inte ändra på min barndom, inte heller kan jag ändra på mina föräldrar. Så i terapin måste jag lära mej hantera mina alla känslor och lära mej leva med dem utan att vara arg och bitter. Det blir en lång och tung väg innan jag är framme.
Jag tror inte att mina föräldrar någonsin rakt ut sagt att de älskar mej. Jag har aldrig tvivlat på det, jag vet att de gjort allt för sina barn och att vi är det viktigaste i deras liv, men de har inte bara fått det sagt. Därför får jag riktigt hjärtsnörp när min 4-åring kommer och kramar mej och säger: mamma, jag äääälskar dej, och kramar mej så hårt att hon nästan darrar. Och att jag då kan svara åt henne att jag älskar henne mest av allt på jorden, och se hur hon njuter av att få höra det.
Det finns inget dåligt som inte skulle föra något gott med sej, kan jag bara konstatera. Det som är bra med att vara sjukledig innebär att man kan göra sådant som man inte hann med då man jobbade. Igår körde Mannen och jag iväg till Hfors och hämtade ett soffbord som jag fyndat på Huuto.net. På hemvägen körde vi via Ikea och fick dregla över en massa möbler som vi inte har råd med. Vi fick en billig matta i alla fall, så vårt nya soffbord fick en kompis.
Idag körde jag till Esbo och hälsade på en god väninna som har en liten bebis, och vi fick sitta och diskutera depressioner, disfunktionella familjer och ångest, men också allt gott som finns i livet. För trots att jag lider av svår depression är jag i grund och botten en människa som vill se och uppleva det goda i livet. Och vad kan vara mer gott än att få sitta och dricka kaffe med goda vänner!
Imorgon kommer min bror hit och hälsa på, det ska bli riktigt skoj! Han bor i andra landsändan, så det blir inte av att träffas så ofta. Jag antar att vi kommer att sitta länge uppe imorgon kväll över en flaska vin och prata. Oj vad denhär världen skulle vara bättre, om folk hann prata mer, och bry sej mer. Man kan aldrig säga åt någon för många gånger att man älskar den!
Nu ska jag väcka Mannen som somnat på soffan efter en tung arbetsdag och åka till butiken så vi kan bjuda min bror på något annat än knäckebröd och vatten..;)

tungt med terapi!

Så vad det dags igen att stiga upp kl 7 och pallra sej iväg till Terapeuten. Det är för övrigt det enda stället jag far till utan mejk, örhängen och övrigt tingel-tangel.
Fast en terapisession bara räcker 45-50 minuter, känns det efteråt som om man hade jobbat/vakat/sprungit maraton. Man är som ett smutsigt lakan, först skall man snurra runt i tvättmaskinen med allt skit, sen skall man in i torktumlaren där man blir av med allt extra ludd och hårstrån och övrigt synligt skräp. Sen skall man ännu (om man ha tur) bli struket, i bästa fall manglat för att bli av med alla skrynklor och veck. För tillfället är jag nog ännu i tvättmaskinen bland allt skit, jag väntar på den dagen att jag kommer till mangeln! Jag förstod nu vad min vårdande psykiater sade för dryga året sedan, om att man måste vara tillräckligt frisk för att börja i denhär formen av terapi. Jag inser också vad han menade när han sade att jag är tillräckligt intelligent för att klara av terapin.
Det var oerhört skönt att komma hem efteråt och lägga sej i sängen med Mannen. Jag, som annars lider av sömnproblem, somnade bums, och vaknade två och en halv timme senare. Nu är jag nog inte alls piggare för det, och dessutom känns kontaktlinserna lite torra då jag inte tog av mej dem då jag lade mej.. Men ändå känns det lättare att vara.
Idag tänker jag inte ha några högtflygande tankar om vad jag skall åstadkomma och prestera, jag tänker göra vad jag orkar, inget mer. Jag skall börja med att koka kaffe, sen ser jag. Blir det blåbärsplockning eller promenad, fine. Om inte, sitter jag väl i soffan och läser någon bok och äter godis. Fine.
Men jag börjar med att sätta igång den riktiga tvättmaskinen och koka kaffe!

En halv bra dag!

Förmiddagen gick åt till att dricka kaffe, uppdatera facebook, sätta igång tvättmaskinen. Jag skulle nog kanske ha hunnit göra annat, men jag valde att läsa en bok resten av tiden. Kl 15 åkte jag till en väninna som bjudit mej på kaffe. Jag stannade där till kl 22, vilket betyder att jag trivdes. Hon såg till att jag fick mat, dricka, kaffe och bulle, dessutom fick min sargade själ näring genom hennes ärliga och hjärtliga sätt att behandla mej på. Hon har själv inte varit deprimerad, inte heller tampas hon med likadana traumor som jag. Ändå besitter hon en förmåga att förstå och känna ärlig sympati och empati. Hennes yngsta barn som är under 1 år var alldeles bedårande med sina små tänder och stora leenden och skrattsalvor som kom rakt från hjärtat. Nånstans där bak i mitt huvud lever tanken kvar om att jag skulle vilja ha ett barn till, men förståndet och mannen säger annat. Nu när jag ser bakåt i tiden, kan jag helt klart konstatera att jag inte varit vid mina sinnes fulla bruk då jag väntat och fött mina barn. Min första diagnos på depression fick jag redan i gymnasiet, den andra några år senare, och har väl blivit någon slags kroniker efter det. Jag har inte misskött mina barn eller annars behandlat dem dåligt, men jag har inte varit så mentalt närvarande som jag är nu. Det är dels en av orsakerna till att jag vill ha ett barn till, jag skulle helt enkelt vilja uppleva det ”på riktigt” och inte i depressionsdimman som jag trodde var mitt verkliga liv. Det finns ett ordspråk som lyder: man ångrar aldrig de barn man får, man ångrar bara dem man inte fick..
Jag blir så trött på min enkelspåriga hjärna, nu vet jag att jag kommer att sitta och grubbla på barn, bebis och graviditet i några veckor, eller tills jag träffar någon person som får mej att tänka på nåt helt annat. Sen går jag och grubblar på det igen, tills nästa ”ämne” osv. Jag avundas min man och alla andra människor som kan lägga locket på. Jag måste helt enkelt med jämna mellanrum gå och lyfta lite lite på locket, och låta en liten dos pysa ut, som jag sedan kan gå och grubbla på och älta mej i.
Men vad det känns bra att skriva här! Först tänkte jag skriva en privat dagbok, men kännande mej själv vet jag att det ändå aldrig skulle bli gjort. Dethär med bloggen är ju lite mer officiellt, och det sporrar mej till att skriva. Och varje gång jag skriver känns alla problem lite mindre igen, för en stund åtminstone.
Borde jag månne gå och hänga upp tvätten som stått färdig i tvättmaskinen sedan kl 14 innan den möglar?

i behov av lobotomi?

Jaha. Jag hade tänkt vara duktig idag och tvätta och sortera en massa kläder, ringa till dagis, gå och plocka blåbär, sola och en massa annat. Av detta har jag gjort en sak, jag har ringt dagis för det måste helt enkelt göras. Det kan ju nämligen vara till fördel att veta när jag har anmält att barnen skall börja där efter sommarledigheten..
Jag tog min insomningstablett alltför sent igår, vilket ledde till att jag vaknade först lite efter kl 12. Det är inget jag är stolt över, och jag har haft dåligt samvete över att ha "kastat bort" halva dagen. Å andra sidan är jag ju faktiskt sjukledig och skall vila om det känns så, men slipper inte detdär jävla duktighetssyndromet. Mitt liv är så fyllt av kontroverser, och jag undrar om jag någonsin kommer att hitta någon slags balans i det hela. Vad jag än gör så brukar det vara allt eller inget. Går jag ut och promenera, går jag så fort att jag knappt hinner njuta av omgivningen, alternativt går jag inte alls (vilket är mer sannolikt). Lagar jag mat, lagar jag massor och invecklade menyer med efterrätter, bakverk och hela köret. Alternativt äter jag ingenting. Jag är ändå glad att jag med barnen klarar av att leva ett "normalt" liv, de håller mej i någon slags balans. Ändå är jag tacksam att mina föräldrar så gärna har barnen hos sig på landet, där är flickorna just nu också. Då får jag lite andningspauser och möjlighet till att sitta och bara tänka. För övrigt tänker jag alltför mycket, jag kan inte tänka sådär lämpligt mycket, utan det blir till grubblerier och analyser som aldrig tar slut. Det skulle vara så skönt att kunna stänga av hjärnan nu och då, kanske de ändå borde återinföra lobotomi för svåra fall som jag..fast kanske inte ändå..
Nu får det räcka innan det helt spårar ur. Tur att det finns blåbär i butikernas frysdisk!

nätauktioner är farliga!

Jag som inte ville verka för ivrig med att skriva flera blogginlägg efter varandra- tji fick jag..
Det är farligt att vara ensam hemma, för då har man ju så mycket mer tid att surfa omkring på nätet. Jag hade spanat in ett snyggt soffbord på en nätauktion för några dagar sedan, och nu kunde jag inte hålla mej. Så bordet är mitt, hurra! Nu får det urgamla, fula, svarta kantstötta Lack-bordet emigrera upp till flickornas lekrum.
Kanske jag skulle bege mej ut i blåbärsskogen imorgon i stället för att sitta vid datorn.

mitt livs första blogg-inlägg!

Sådär! Jag har i flera års tid redan gått och funderat på att skapa en egen blogg, men det har liksom inte bara blivit av. För det första har jag tänkt att ingen vettig mänska ändå kan vara intresserad av att läsa något som jag har att säga, och för det andra har min stackars hjärna varit så ockuperad av virriga och nattsvarta tankar, att jag helt enkelt inte orkat göra något åt saken.
Nu då jag är lite mer tillbaks i livet tack vare effektiv medicinering och intensiv terapi, skall jag ge bloggen ett försök. Om nån orkar och vill läsa en deprimerad småbarnsmammas tankar och känslor, bra. Om inte, bra.
Jag vill inte få någon att tycka synd om mej, men är nog medveten om att många av mina inlägg helt säkert har en viss negativ klang..
Jag har öppet berättat för hela min omgivning om mina depressioner, ångest, sociala fobier och panikattacker, och det har lättat på trycket.
Ni vet dedär barnpysslen där det finns ett virrvarr av trådar, och så skall X hitta fram till moroten genom att följa rätt tråd. Ungefär så ser det ut i mitt huvud för tillfället, fast virrvarret skulle inte rymmas på en A3:a ens..
Så jag hoppas att trådarna så småningom skall börja lösa upp sej, en efter en.
Jag skulle kunna skriva en roman nu när jag fick andan på, men kanske dethär räcker som första inlägg. Nu måste jag väl gå och försöka äta något, har inte ätit på ca 12 timmar nu.