Idag var det igen dags för besök hos Terapeuten. För tillfället går vi mycket igenom händelser i min barndom, och mönster mina föräldrar hade i sitt agerande gentemot oss barn. Jag har haft en trygg och bra barndom, det har inte förekommit våld eller annat direkt otrevligt. Problemet har främst varit att mina föräldrar inte klarat av att hantera svåra saker såsom mobbning, min bästa väninnas plötsliga död, skolflyttningar pga mobbning osv. De hjälpte nog på sitt sätt, med praktiska arrangemang, samtal med lärarna, pengar osv, men de kunde inte prata om allt det svåra med mej. Samtidigt som jag nu känner en stark ilska och bitterhet mot mina föräldrar som inte har kunnat ge det stöd jag behövt, får jag dåligt samvete över att ha just dessa arga känslor. De har ändå gjort sitt bästa enligt deras bästa förmåga, men ändå har det blivit så fel ibland. Det goda är, att jag inser vad de gjort fel, vad det lett till, och allra viktigast, jag kan själv bli annorlunda i mitt förhållande till mina egna barn! Jag kan inte ändra på min barndom, inte heller kan jag ändra på mina föräldrar. Så i terapin måste jag lära mej hantera mina alla känslor och lära mej leva med dem utan att vara arg och bitter. Det blir en lång och tung väg innan jag är framme.
Jag tror inte att mina föräldrar någonsin rakt ut sagt att de älskar mej. Jag har aldrig tvivlat på det, jag vet att de gjort allt för sina barn och att vi är det viktigaste i deras liv, men de har inte bara fått det sagt. Därför får jag riktigt hjärtsnörp när min 4-åring kommer och kramar mej och säger: mamma, jag äääälskar dej, och kramar mej så hårt att hon nästan darrar. Och att jag då kan svara åt henne att jag älskar henne mest av allt på jorden, och se hur hon njuter av att få höra det.
Det finns inget dåligt som inte skulle föra något gott med sej, kan jag bara konstatera. Det som är bra med att vara sjukledig innebär att man kan göra sådant som man inte hann med då man jobbade. Igår körde Mannen och jag iväg till Hfors och hämtade ett soffbord som jag fyndat på Huuto.net. På hemvägen körde vi via Ikea och fick dregla över en massa möbler som vi inte har råd med. Vi fick en billig matta i alla fall, så vårt nya soffbord fick en kompis.
Idag körde jag till Esbo och hälsade på en god väninna som har en liten bebis, och vi fick sitta och diskutera depressioner, disfunktionella familjer och ångest, men också allt gott som finns i livet. För trots att jag lider av svår depression är jag i grund och botten en människa som vill se och uppleva det goda i livet. Och vad kan vara mer gott än att få sitta och dricka kaffe med goda vänner!
Imorgon kommer min bror hit och hälsa på, det ska bli riktigt skoj! Han bor i andra landsändan, så det blir inte av att träffas så ofta. Jag antar att vi kommer att sitta länge uppe imorgon kväll över en flaska vin och prata. Oj vad denhär världen skulle vara bättre, om folk hann prata mer, och bry sej mer. Man kan aldrig säga åt någon för många gånger att man älskar den!
Nu ska jag väcka Mannen som somnat på soffan efter en tung arbetsdag och åka till butiken så vi kan bjuda min bror på något annat än knäckebröd och vatten..;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar