Förmiddagen gick åt till att dricka kaffe, uppdatera facebook, sätta igång tvättmaskinen. Jag skulle nog kanske ha hunnit göra annat, men jag valde att läsa en bok resten av tiden. Kl 15 åkte jag till en väninna som bjudit mej på kaffe. Jag stannade där till kl 22, vilket betyder att jag trivdes. Hon såg till att jag fick mat, dricka, kaffe och bulle, dessutom fick min sargade själ näring genom hennes ärliga och hjärtliga sätt att behandla mej på. Hon har själv inte varit deprimerad, inte heller tampas hon med likadana traumor som jag. Ändå besitter hon en förmåga att förstå och känna ärlig sympati och empati. Hennes yngsta barn som är under 1 år var alldeles bedårande med sina små tänder och stora leenden och skrattsalvor som kom rakt från hjärtat. Nånstans där bak i mitt huvud lever tanken kvar om att jag skulle vilja ha ett barn till, men förståndet och mannen säger annat. Nu när jag ser bakåt i tiden, kan jag helt klart konstatera att jag inte varit vid mina sinnes fulla bruk då jag väntat och fött mina barn. Min första diagnos på depression fick jag redan i gymnasiet, den andra några år senare, och har väl blivit någon slags kroniker efter det. Jag har inte misskött mina barn eller annars behandlat dem dåligt, men jag har inte varit så mentalt närvarande som jag är nu. Det är dels en av orsakerna till att jag vill ha ett barn till, jag skulle helt enkelt vilja uppleva det ”på riktigt” och inte i depressionsdimman som jag trodde var mitt verkliga liv. Det finns ett ordspråk som lyder: man ångrar aldrig de barn man får, man ångrar bara dem man inte fick..
Jag blir så trött på min enkelspåriga hjärna, nu vet jag att jag kommer att sitta och grubbla på barn, bebis och graviditet i några veckor, eller tills jag träffar någon person som får mej att tänka på nåt helt annat. Sen går jag och grubblar på det igen, tills nästa ”ämne” osv. Jag avundas min man och alla andra människor som kan lägga locket på. Jag måste helt enkelt med jämna mellanrum gå och lyfta lite lite på locket, och låta en liten dos pysa ut, som jag sedan kan gå och grubbla på och älta mej i.
Men vad det känns bra att skriva här! Först tänkte jag skriva en privat dagbok, men kännande mej själv vet jag att det ändå aldrig skulle bli gjort. Dethär med bloggen är ju lite mer officiellt, och det sporrar mej till att skriva. Och varje gång jag skriver känns alla problem lite mindre igen, för en stund åtminstone.
Borde jag månne gå och hänga upp tvätten som stått färdig i tvättmaskinen sedan kl 14 innan den möglar?