otursdag?

Idag är det fredagen den trettonde. Inget ont har någonsin hänt mej denna otursdag, men man vet ju aldrig. Det var nog nästan med lite darr på rösten jag tog avsked av mannen som skulle på arbetsresa, med flyg. Nu borde han snart ringa och meddela att han kommit fram välbehållen.
Själv har jag spenderat hela dagen med min bror, vi har gått omkring i gamla stan, suttit på café och pratat en massa. Det har varit riktigt skönt! Det känns faktiskt lite ensamt nu här i huset, fast jag uppskattar egen tid. Barnen är ännu hos mina föräldrar, jag åker och hämtar dem i början av nästa vecka. Den äldre dottern ringde mej idag och berättade vad hon har pysslat, limmat och grejat, och att hon ska visa det för mej sen när jag kommer. Vad jag saknar barnen! Samtidigt är jag otroligt tacksam över att mina föräldrar vill, kan och orkar ställa upp för sina barn och barnbarn. Båda barnen har från små umgåtts mycket med mina föräldrar och känner sig totalt trygga där. Barnen stortrivs på landet med stor gård, egen simstrand, hund och katt och allt skoj de hittar på där. Ändå sticker det till lite i hjärtat varje gång jag går förbi barnens rum och ser deras sängar, böcker och leksaker. Nästa vecka får jag igen höra om deras äventyr och höra deras skratt och prat! :)
Jag märker nu att jag har haft mycket program denhär veckan. Jag är helt slut, både fysiskt och psykiskt. Det är en av dessa saker som jag tycker är värst med sjukdomen, att man blir så utmattad av "vanliga" saker. Det är en enorm kraftansträngning av mej att tex gå omkring på stan, att sitta flera timmar och prata, eller att gå omkring i ett möbelvaruhus. Tack och lov har allt blivit bättre med hjälp av medicinerna, men fortfarande känner jag nog av den sociala fobin, fastän mycket svagare än tidigare. Jag har läst en hel del "överlevnadshistorier" om människor som haft svåra psykiska problem men kommit vidare i livet. Jag hoppas verkligen att jag en vacker dag kan berätta min överlevnadshistoria. Jag känner att jag är på god väg redan, och jag känner för tillfället en starkare livsglädje än jag gjort på länge! Så än finns det hopp, antar jag.
Igår var det riktigt stjärnklart, och vi stod ute på gården med vinglas i händerna och tittade upp mot skyn. Vi såg flera stjärnfall efter varandra, vilket var fantastiskt att bevittna. Jag kollade på nätet och såg att det skulle synas tiotals stjärnfall i timmen på vissa ställen. Så fenomenet fick en förklaring. Nu går jag och väntar på att alla mina önskningar skall uppfyllas, eller jag är nöjd om ens en av dem gör det..
Min bror var så vänlig och lämnade hit de båda öppnade vinflaskorna, så nu har jag lyxen att välja mellan rosévin och rödvin ikväll, åh! Jag ska försöka njuta av ensamheten, ta ett glas och läsa någon av mina böcker som jag köpte. Jag har bläddrat i dem alla, och alla verkar lika intressanta.
Imorgon skall jag försöka pallra iväg mej till blåbärsskogen! Det har jag å andra sidan sagt i nästan två veckor nu redan, så jag kan väl inte riktigt ta mej själv och mina intentioner på allvar längre..
Nu skall jag vänta på Mannens samtal, sen kan jag slappna av!