Sådär! Jag har i flera års tid redan gått och funderat på att skapa en egen blogg, men det har liksom inte bara blivit av. För det första har jag tänkt att ingen vettig mänska ändå kan vara intresserad av att läsa något som jag har att säga, och för det andra har min stackars hjärna varit så ockuperad av virriga och nattsvarta tankar, att jag helt enkelt inte orkat göra något åt saken.
Nu då jag är lite mer tillbaks i livet tack vare effektiv medicinering och intensiv terapi, skall jag ge bloggen ett försök. Om nån orkar och vill läsa en deprimerad småbarnsmammas tankar och känslor, bra. Om inte, bra.
Jag vill inte få någon att tycka synd om mej, men är nog medveten om att många av mina inlägg helt säkert har en viss negativ klang..
Jag har öppet berättat för hela min omgivning om mina depressioner, ångest, sociala fobier och panikattacker, och det har lättat på trycket.
Ni vet dedär barnpysslen där det finns ett virrvarr av trådar, och så skall X hitta fram till moroten genom att följa rätt tråd. Ungefär så ser det ut i mitt huvud för tillfället, fast virrvarret skulle inte rymmas på en A3:a ens..
Så jag hoppas att trådarna så småningom skall börja lösa upp sej, en efter en.
Jag skulle kunna skriva en roman nu när jag fick andan på, men kanske dethär räcker som första inlägg. Nu måste jag väl gå och försöka äta något, har inte ätit på ca 12 timmar nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar