Så vad det dags igen att stiga upp kl 7 och pallra sej iväg till Terapeuten. Det är för övrigt det enda stället jag far till utan mejk, örhängen och övrigt tingel-tangel.
Fast en terapisession bara räcker 45-50 minuter, känns det efteråt som om man hade jobbat/vakat/sprungit maraton. Man är som ett smutsigt lakan, först skall man snurra runt i tvättmaskinen med allt skit, sen skall man in i torktumlaren där man blir av med allt extra ludd och hårstrån och övrigt synligt skräp. Sen skall man ännu (om man ha tur) bli struket, i bästa fall manglat för att bli av med alla skrynklor och veck. För tillfället är jag nog ännu i tvättmaskinen bland allt skit, jag väntar på den dagen att jag kommer till mangeln! Jag förstod nu vad min vårdande psykiater sade för dryga året sedan, om att man måste vara tillräckligt frisk för att börja i denhär formen av terapi. Jag inser också vad han menade när han sade att jag är tillräckligt intelligent för att klara av terapin.
Det var oerhört skönt att komma hem efteråt och lägga sej i sängen med Mannen. Jag, som annars lider av sömnproblem, somnade bums, och vaknade två och en halv timme senare. Nu är jag nog inte alls piggare för det, och dessutom känns kontaktlinserna lite torra då jag inte tog av mej dem då jag lade mej.. Men ändå känns det lättare att vara.
Idag tänker jag inte ha några högtflygande tankar om vad jag skall åstadkomma och prestera, jag tänker göra vad jag orkar, inget mer. Jag skall börja med att koka kaffe, sen ser jag. Blir det blåbärsplockning eller promenad, fine. Om inte, sitter jag väl i soffan och läser någon bok och äter godis. Fine.
Men jag börjar med att sätta igång den riktiga tvättmaskinen och koka kaffe!